Utkast: April 24, 2011

Hon gjorde precis som de hade sagt åt henne att göra. Lägga den på tungan och låta den smälta bort av sig själv.
Absolut inte spotta. De tio minuterna det tog att få bort papperslappen kunde hon inte tänka på annat.
Absolut inte spotta. Hon som aldrig spottar fick helt plötsligt en känsla av att hon måste göra det.
Det smakade ingenting. Men en konstig känsla och något obeskrivligt spred sig i munnen.

Sakta gick hon ut i skogen. Det var fint. Lite kyligt kanske. Men det gjorde ingenting. Hon hade en filt med sig.
Långsamt gick hon igenom skogen. Fåglarna sjöng lite diskret. Blommor hade börjat växa lite här och var.
Helt okej. Men hon hade aldrig förstått tjusningen med dem. Då tyckte hon om träd mer. De är större och
dör inte lika lätt. Hon kom fram till bäcken. Bäcken där hon hade så många fina minnen. Nästan alldeles för bra
minnen. Hon satte sig ner på filten och tände en ciggarett. Solen var påväg ner och några strålar träffade henne
rätt i ögonen. De hade vist letat sig in mellan grenarna på träden. Träden. TRÄDEN! Gud vad hon älskade träden.
Hon kollade framför sig och såg det finaste trädet hon hade sett i hela sitt liv. Det glittrade och barken licksom
rörde sig vackert. Nästan som vågor. Hon var bara tvugen att krama det. Herregud, hon skulle bli galen om hon
inte fick krama den. Hon hoppade över bäcken med ciggen i högsta hugg och slog armarna kring trädet.
Galet var mysigt det var, hon gned kinden mot stammen och kände hur trädet njöt.
Hon blundade och berättade alla sina kärleksförklaringar mot trädet. För utom honom, ja det var en kille, utan honom
kunde hon ju inte andas. Då kunde hon ju inte annat än att älska.

Efter en stund öppnade hon ögonen och tittade sig omkring. Solen var nästan ända nere och allt såg så vackert ut. Mossan glittrade i lila, alla små svampar som nu tydligen fanns över hela marken hade alla regnbågens färger.
Hon satte sig på filen och lutade sig bakåt. Helt plötsligt började hon skratta hystersikt. Det var som om någon
hade skjutit henne med en glädjepil. Hennes hjärta var för litet. All kärlek kunde omöjligt få plats! Hon var tvungen att
skratta ut det. Så det gjorde hon. Hon skrattade och rökte och skrattade och rökte. Tog en klunk vatten från bäcken och åt en kantarell som sjöng vackert samtidigt som hon åt på det. Kantarellen älskade att vara i hennes mun och hon älskade att äta den. Nu kommer de att vara tillsammans föralltid.

Solen var nere nu och för första gången på en halvtimme satt hon lungt och stilla och bara tittade omkring sig.
Det kittlade till på handen och hon fick syn på en stor stor spindel som sakta kröp upp för handryggen.
Kärleken ersattes med panik och hon skrek rakt ut. Dödens skrik skulle någon sökert beskrivit det med om
någon hade hört det. Ett ångestskrik utan dess like. Ett skrik som gjorde att det ekade i skogen och de stora fåglarna flög från sina grenar för att leta upp ett tystare ställe att spendera natten.

Hon började springa, men svamparna på marken var borta och det var spindlar överallt. mossan förmultnade framför hennes ögon och helt plötsligt kom det en osynlig grop. Hon ramlade och glömde ta i med händerna. Hon vågade inte röra någnting. Hon tyckte att kaninerna skrattade och spindlarna började samlas i en ring runt henne.
Panikskratt. Ångestskratt. Hon ville hitta kärleken igen.
Det var blött på hennes kind. Hon smekte sin kind och upptäckte blod. Hon hade ett jack i huvudet. Ett hål rätt in.
Panik. Vad ska hon göra. Hon rev av löv från en buske. Stoppade hela munnen full.
Logiskt tänkande. Det gäller att tänka logiskt i sånahär situationer. Det hade säkert mamma sagt om hon var där
och sett dödsgapet på  kinden som gick ända in i munnen. Munnen full med blad som skulle göra att hålet syntes mindre.

Träden stog nu så tätt att hon inte kom någonstans. En ugglade hoade. Och hon mindes när hon kalldes hora
i skolan. Hon började gråta när hon kom på att hon glömt filten. Hon vågade inte vända om och hämta den igen.
Det gick inte. Den var säkert ändå inte kvar. Kaninerna har säkert tagit den och gjort ett bo.
Hon kom och tänka på honom. Han som för bara några timmar sen hade smekt hennes kind. Hans lila
glittriga bark som viskade tyst i hennes öra att hon var fin och att allt var bra.
Lite kärlek fyllde hennes ångest och allt blev tyst.

Vid gryningen vaknade hon på filen vid bäcken. Nu var allt bra igen.
Hon gick hem och drack kaffe.
Utan varken hål på kinden eller borttappad filt.

Kommentarer
Postat av: nadja

självupplevt?

2011-04-24 @ 23:53:54
URL: http://igiveyouthemorning.blogg.se/
Postat av: elin

rakt i hjärtat.

2011-04-25 @ 02:45:32
URL: http://wastedmind.blogg.se/
Postat av: Maja

Fint ändå.

2011-04-25 @ 09:06:15
URL: http://mla-photography.blogspot.com
Postat av: elin

den är mer än bra. men försvinner in i texten, det känns som om det är ett gammalt minne typ,

2011-04-25 @ 13:41:47
URL: http://wastedmind.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0