en saga



Och skuggorna växte desto mindre du sa.
Tillslut var det det enda jag kunde se.
En sekund av tystnad till och vi skulle försvinna in i det mörka, kalla.
Det eviga tysta.
En minut till och inget skulle någonsin blir bra igen.
Ibland önskar jag att du hade öppnat din mun och låtit ångesten strömma
ut över mig.
I det riktiga livet vände du dig om och lät mig slukas av all ånger.




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0