.

Det finns något fint med spontanitet. Något jag själv är dålig på men som jag försöker få in i min vardag. I alla fall då och då. Det är något med känslan att bli överväldigad som gör mig glad. Det är något med att överraska någon annan. Att göra något som personen eller jag själv inte hade någon aning om. Jag vet inte vad det är med mig.



Jag känner mig ledsen. Missuppfattad. Äcklig. Ful. Jag känner att jag inte orkar bara. Jag känner inte att detta är något för mig. Jag vet inte vad jag ska göra. Väntar på saker som jag vet aldrig kommer att hända men som jag verkligen vill. Ett samtal. Ett litet litet sms. Ett livstecken. Nu väntar jag bara på en tår. Det vet jag nog kommer att krypa sig ut. Jag känner hur någon trampar runt i bröstet. Hur hjärtat dunkar.




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0