vacker som man är?

Ett tag nu har jag tänkt ganska mycket på min kropp och mitt utseende.
Det är både på gott och på ont. Innan vägde jag på tok för mycket och jag har lyckats
gå ner en liten del. Inte för att jag själv ser så stor skillnad. Men man vet aldrig hur det kan
sluta sen när man blir äldre.
Jag är ganska bra på att tröstäta. Bäst skulle jag villja kalla det. En gång när jag var ledsen åt jag 600g chips, 1 pigall och drack massa läsk samtidigt. På en och samma gång. Detta gjorde att jag fick så mycket kramp i magen och inte kunde stå upp på ca två timmar. Varför gjorde jag det? För att det fyller hål.
Andra gånger har jag haft sån ångst att jag inte har kunnat äta någonting alls och gått ner 7 kilo på en vecka.
Det var i och för sig när jag vägde som mest. Men endå. Man gå ju genast upp dem igen när man börjar
äta igen.
Sen har jag de perioder jag har varit i nu ett tag och det är att jag försöker se mig att jag är fin som jag är.
För det är jag väl? Jag kan glassa runt och känna mig skitsnygg och inte bry mig ett skit över min kropp.
Det jag glömmer då är att uppskatta hur jag känner och mår JUST DÅ.
För sen PANG kommer det.
Och när det väl kommer blir jag en hemsk människa. En tråkig människa som är lättirriterad för jag är hungrig, arg
för att ingen kan säga mig sanningen om hur fet jag är. Pissed på att jag är född med ett bredd skellett.

Och det är ju inte så jag vill vara? Jag vill ju vara nöjd, glad och känna mig fin alltid.
Vist att alla borde träna och äta nyttigt samtidigt som man då och då kan unna sig.
Så varför blir jag ibland så besatt av att få en snyggare kropp?
Ingen har någonsin påpekat att jag har en ful kropp så varför trycker jag ner mig själv för?

Ibland blir jag bara så trött.

Nej. Nu ska jag faktiskt ut och pussa min pojkvän som tycker att min kropp är finast i världen
och säga att jag älskar honom.





Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0