Anonym


Jag gick helt inne i sina egna tankar när dörren till puben på hörnet öppnades och en tant i stor röd dunjacka snubblade ner för trappstegen. Om det hade varit en film hade hon stött i mig och jag hade bett henne att hålla käften. Tittat på henne med ska du dö blicken och sedan gått vidare, fast tankarna var sedan länge borta och bara den där jävla filmen spelades om och om i huvudet. Detta måste skrivas ner.
In i lägenheten sparkade jag av mig skorna och hängde slarvigt upp min rutiga skjorta så att svettlukten kan fladdra av lite till imorgon. Telefonen ligger i fönsterkarmen och jag trodde verkligen att jag efter att ha varit borta trettio minuter skulle ha i alla fall ett missat sms. Fast vem ska jag ljuga för. Jag trodde och ville ha minst 3 sms och 2 missade samtal. Men som vanligt är det inte en film jag lever i.
Ibland glömmer jag bort det, det är konstigt. Jag tror att alla mina problem i grund och botten handlar om det. Jag vill att livet ska vara som i en film. Med en bra början, något drastiskt händer lite efter mitten och sedan efter det ska den sluta med en stor fet hollywood kyss. Jag har fått det en gång. Jag var tvungen att blinka många gånger för att ta bort tanken av att mitt liv var en film igen.
Jag gör mitt liv mer dramatiskt än vad det behöver göra. Det är ganska jobbigt faktiskt.
Ibland kommer jag på mig själv med att prata med mig själv när jag sitter på toa, om helt irrelevanta saker egentligen. Lådsas att jag har en tv show. När jag sitter och dricker mitt te i sängen tänker jag hur jag skulle ha filmats och vad för musik som skulle ha spelats.
Sista tiden har det varit extra mycket. Kanske är det för att orka hantera vardagen, jag vet inte riktigt. Jag bara vet att det måste sluta. Jag måste gå och prata med någon, någon som kan ge mig starka starka piller mot filmhittepåandet.

//Anonym

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0