livet



Vet inte alls vad jag ska göra med mitt liv. Det finns så mycket jag vill och som jag hade velat svetsa och kompensera ihopa så att det blev precis som jag ville. Men inget i livet blir som man vill. Eller hur? Och varför är det så? Eller så blir det precis som man vill men så går det åt helvete sen. Hur jävla roligt är det?

Jag hatar känslan av att vara ensam. När man har en pojkvän så kan man vara ensam, fast man vet att det är någon som är kopplad ihop med dig på något sätt. Så du är kanske ensam just då, men du vet att du inte behöver vara det alltid. Du vet att det finns någon som hela tiden vill krama dig. Du vet att det finns någon där ute som pratar bra om dig till andra. Och du vet om att det är någon som faktiskt "måste" umgås med dig.
När man inte har någon pojkvän finns det ingen sån människa där ute som faktiskt är skyldig att pussa dig och säga att du är söt. Du är helt ensam.
Jag känner mig ensam. Och jag är ensam. Jag är inte gjord för att vara singel och galen. Jag är hellre upptagen och lugn. Trygg.

Jag undrar ofta vad jag ska göra i framtiden. Vad jag faktiskt kommer att sluta någonstans. Fattar fan inte att jag kommer vara en av tanterna som haltar in i affären med kupponger på kaffet en dag. Fattar inte att jag kommer att ha haft ett helt liv med äventyr och hemskheter. Hur ska jag orka gå igenom allting?

Tiden går alldeles för långsamt.

Tiden går alldeles för snabbt.

Men jag älskar hösten.

Bestäm dig hur du vill leva ditt liv. Du har bara ett



Varför är det så svårt att uppskatta det man har när man väl har det? Varför ska det alltid vara när det är förbi eller när man har förlorat det man har som man upptäcker hur bra allt egentligen var? Och till och med nu. När jag knappt vet om jag har någonting så vet jag att jag saknar tiden då jag hade något. Det var så längesen nu, känns det som. Jag längtar efter nästa chans. Jag längtar att få ta tag i chansen och hålla mig fast vid den, uppskatta den som jag aldrig har uppskattat någonting förut. Jag ska aldrig släppa det. Och om jag väl släpper taget ska jag minnas det i mitt hjärta föralltid. Det ska vara kvar där. Stanna kvar föralltid.

Nu när jag har förlorat allt som är viktigt för mig. Så vet jag att jag vill minnas dem ändå, fast att de gör ont. Även om jag sitter ensam hemma i min säng och har ont i kroppen. Så vet jag att det är bra. För allt det är viktigt och bra. Det är bra att skriva ner något också. För jag käner mig lite stolt nu. Att jag faktiskt lyckats skriva ner någonting även om jag inte ens kan rensa mitt huvud från tankar. Jag är en tjej med många ord. För många ord. Och det var du som gjorde att en del av mig slutade att känna. Jag hatar dig för det. Jag älskar dig för det. Men jag är inte som jag var. När ska jag bli hel igen?

Oroväckande. Men jag orkar inte gråta.

-förklara



förlåt för mina kanske inte så positiva inlägg. Men just nu är jag inne i en fas då jag inte mår så bra.
jag har gått upp en massa i vikt och det stör mig otroligt mycket. fast att jag egentligen inte vill
tänka på det. jag och min pojkvän har bråkat och det har gjort att varit väldigt ledsen. jag har helt plötsligt
jättemånga fler timmar på jobb och det gör att jag känner mig stressad.
jag började studera i måndags men har inte haft tillgång till internet. idag loggar jag in och ser att jag kommer
att missa det första provet/testet. detta gör mig stressad.
jag ska även lära mig en kassa på affären nature + de flesta sakerna i affären på 2 veckor.
jag är missnöjd och ledsen över det mesta just nu. och att kompensera bra mat, träning, jobb, pojkvän, vänner, nytt jobb och fest på en och samma gång känns omöjligt. när ska jag hinna andas? när ska jag bli glad?
tuggar och sväljer vitaminer som en galning.

hoppas på en regnig promenad snart.

vacker som man är?

Ett tag nu har jag tänkt ganska mycket på min kropp och mitt utseende.
Det är både på gott och på ont. Innan vägde jag på tok för mycket och jag har lyckats
gå ner en liten del. Inte för att jag själv ser så stor skillnad. Men man vet aldrig hur det kan
sluta sen när man blir äldre.
Jag är ganska bra på att tröstäta. Bäst skulle jag villja kalla det. En gång när jag var ledsen åt jag 600g chips, 1 pigall och drack massa läsk samtidigt. På en och samma gång. Detta gjorde att jag fick så mycket kramp i magen och inte kunde stå upp på ca två timmar. Varför gjorde jag det? För att det fyller hål.
Andra gånger har jag haft sån ångst att jag inte har kunnat äta någonting alls och gått ner 7 kilo på en vecka.
Det var i och för sig när jag vägde som mest. Men endå. Man gå ju genast upp dem igen när man börjar
äta igen.
Sen har jag de perioder jag har varit i nu ett tag och det är att jag försöker se mig att jag är fin som jag är.
För det är jag väl? Jag kan glassa runt och känna mig skitsnygg och inte bry mig ett skit över min kropp.
Det jag glömmer då är att uppskatta hur jag känner och mår JUST DÅ.
För sen PANG kommer det.
Och när det väl kommer blir jag en hemsk människa. En tråkig människa som är lättirriterad för jag är hungrig, arg
för att ingen kan säga mig sanningen om hur fet jag är. Pissed på att jag är född med ett bredd skellett.

Och det är ju inte så jag vill vara? Jag vill ju vara nöjd, glad och känna mig fin alltid.
Vist att alla borde träna och äta nyttigt samtidigt som man då och då kan unna sig.
Så varför blir jag ibland så besatt av att få en snyggare kropp?
Ingen har någonsin påpekat att jag har en ful kropp så varför trycker jag ner mig själv för?

Ibland blir jag bara så trött.

Nej. Nu ska jag faktiskt ut och pussa min pojkvän som tycker att min kropp är finast i världen
och säga att jag älskar honom.





leave the lights on, for me


Rusted guns of Milan.

Idag har jag haft en skitdag. Tusen mer att vänta.
Det enda jag kan göra är att gråta. Och att lyssna på samma skivor om och om igen.

under täcket

Måste passa på att spendera så mycket tid som möjligt med min pojkvän.
För snart lämnar han mig och åker bort bort bort.
Drömde om konstiga barn på en lekplats och att jag och en kompis fann varandra
atraktiva så vi var tvugna att sluta ses. Jag älskar dig gustaf. Jag vill ha dig
nära alltid. Jag tror att du ska glömma mig. För vem kan minnas mig?
Vem vill minnas mig? Jag som är så tråkig och trist?
Jag som inte är som alla andra, utstött och ful.
Jag kommer sakna dig.
Men än sålänge är du här och jag tittar på dig när du sover.

Linnéa 11 år

Jag tänkte att ni skulle få lära känna mig som liten. När jag inte hade smeknamnet Lin.
När jag endast var Linnéa. En liten Linnéa som skrev dagbok varje dag. Som fyllde sida efter sida
med tankar och skrev dikter för glatta livet.

Jag började att skriva dagbok när jag var typ 7 år. Eller så var jag 9. Kommer inte riktigt ihåg.
Men jag fick en dagbok. Den var ganska liten med massa sidor. På framsidan var det två hästar med
glitter och så fanns det såklart ett litet lås. I den skrev jag näst intill varje dag.
Jag skrev alltid vilket datum det var, år, väder och efter ett tag skrev jag till och med exakt vilken tid det var.
Det gör jag fortfarande. Om jag skriver någonting vill jag gärna skriva ner exakt vilken tid det var jag skrev det.

Tittade precis min gamla diktbok. I den har jag skrivit i sen jag var 11 år. Första dikten i den heter
Hitler. Jag tänkte faktiskt att jag skulle dela med mig av den till er. Utan rättningar och med alla stavfel.
Allt har sin charm.

Hitler.
Av Linnéa 13 augusti 2002.

Grym heten i andra världar det är bara så.
Missthrogen-het och lycka.
Som om det finns 4 årstider så har katten 9 liv.
Man kan alldrig veta om livets slutar snart.
Pojkar och män ska styra, flickor & kvinnor ska lyda.
Vad är det för fel?
Världen behöver jämnställdhet inte låsas om.
Hitler är rasist och jag tror på gud
låt alla tycka vad dom vill bara för det inte blir
för mycket går ut till andra människor.

_____________________________________________________________________________

Jag tycker faktiskt att dikten är ganska fin. Jag viste redan som barn, hur världen är och
att män och kvinnor inte behandlas lika i samhället. Redan då ville jag göra något åt det. Nu kan jag känna mig
som en slacker. En som inte orkar engagera sig längre. Om så bara med en liten dikt.

Jag var även ganska troende som liten. Jag vet inte varför riktigt för ingen i min familj var det då.
Vist, jag och min mamma gick i kyrkan då och då och ett tag sjöng jag i kyrkokörken. Men det var inte mer med det.
Jag minns att jag hade ett kort vid min säng där det stod gud som haver. Och varje kväll läste jag den högt sen bad jag till gud. Det gjorde jag ofta.
Jag kan fortfarande säga att jag är troende. Det skulle vara en lögn att säga att jag inte var det. Men samtidigt så vet jag inte vad det är jag tror på. Jag tror inte att det sitter en liten gubbe på ett moln som skickade sin säd till en stackars oskuld som sen födde jesus. Nej nej nej. Det tror jag inte. Men jag tror på något.
Ibland är det skönt att prata upp till himlen och säga vad man tänker på, även om man inte får något svar.



jag ca 11 år. (haha hittade den precis, inte sett den sen den togs typ)



inte ens detta kan jag äta utan att tänka på dig


jag. nu vet jag inte hur jag ska fortsätta. kanske gör jag inte det. min första impuls var att radera
bloggen. kasta telefonen och tända eld på mig själv. men här ligger jag och tröstäter istället. det funkar
nog det med.

för och nackdelar med nuläget



  1. Jag har en lägenhetsvisning på fredag. Studentlägenhet på 20 kvadrat. Hoppas hoppas hoppas
  2. Min man kommer snart hit och myser med mig
  3. Förhoppningsvis har han med sig choklad
  4. Jag är ledig idag och imorgon. Även på lördag! Yeey!
  5. Knegg ska även ge mig en fet massage och klining när han kommer hit. Han har varit olydig.




  1. Har ätit 2 skålar flingor med mjölk, 1 banan och en burk kött och grönsakssoppa. Ändå är jag sjukt hungrig just nu.
  2. Är pmsig = är sugen och hungrig på allt.
  3. BÄST för Knegg att han tar med sig choklad
  4. Annars jävlar
  5. Är kissig men orkar inte resa mig ur sängen
  6. Har inte kunnat sova sen jag kom hem från jobbet, fast att jag är galet trött. Så det svider i kroppen lixom.


Hoppas ni fattar att översta munnen är fördelar och nedersta munnen är en sur mun = nackdelar.

onödigt jobbigt

De mesta gör jag nog onödigt jobbigt för mig själv. Fast att jag inte kan hjälpa det.
Jag kan väl inte hjälpa hur jag reagerar och vad jag gör när jag reagerar ut?
Jag försöker allt jag kan att inte agera och reagera på de sätten jag gör. Men hur gör man
för att inte göra så som man brukar?
För det jag gör är ju typsikt mig. Typsikt Linnéaigt.
Vist, jag ska inte luras att säga att jag gillar det. Men det bara blir och jag kan ju inte
hjälpa att det blir som det blir. Oftast.

Om ni fattar.
Så jag agerar och regarer efter hur jag känner och hur jag mår.
Det är väl mänskligt.
Hoppas jag.


uppäten

 

förorenad och massa tårar på mina kinder.

Känner att jag inte orkar med någonting.

idag kommer det inte vara en bra dag. jag vill bara trycka på paus.

 


Saker jag hatar




1. Fula tavlor.
Varför har man fula Tavlor?

2. När Tyra Banks kallar de korta modellerna Petit.
Säg kort som alla andra gör! (för i helvete)

3. När Tyra Banks säger att hon förstår precis vad modellerna menar och att hon varit med om exakt samma sak
som alla andra.
För hon har ju varit med om allt och Tyras 17 år innan hon blev modell måste ha varit extremt
svåra. Särskillt eftersom att hennes mamma verkar vara så jävla snäll? Stackars Tyra.

4. Tyra Banks

5. SMIZE.

6. Att jobba nätter.

7. När magen kurrar i t.ex klassrum, möte et.c. Om man är hungrig okej. Men när man inte är det
och magen ändå bestämmer sig för att prata högt.

8. Folk som inte förstår vad jag menar. Så måste man förklara det hundratusenmiljoner-gånger. FÖRIHELVETE
SKAFFA DIG EN JÄVLA HJÄRNA SÅ KAN VI PRATA DÅ!

9. Att tiden går snabbt när man har roligt. Så jävla onödigt. Varför kan den inte gå snabbt när man har tråkigt
istället?

10. Chips, godis och choklad. Mest för att det är gott och att man inte kan äta hur mycket
man vill av det för då blir man tjock. Typsikt.

suddig suddig. långt långt borta

Naken. Smek mitt unga inre med din hand. Lukta dofter du aldrig mer minns. Påklädd. Dölj alla fula spår, alla dumma ord. Springer. Ingen kan få mig ändra mina ord.

Utkast: April 24, 2011

Hon gjorde precis som de hade sagt åt henne att göra. Lägga den på tungan och låta den smälta bort av sig själv.
Absolut inte spotta. De tio minuterna det tog att få bort papperslappen kunde hon inte tänka på annat.
Absolut inte spotta. Hon som aldrig spottar fick helt plötsligt en känsla av att hon måste göra det.
Det smakade ingenting. Men en konstig känsla och något obeskrivligt spred sig i munnen.

Sakta gick hon ut i skogen. Det var fint. Lite kyligt kanske. Men det gjorde ingenting. Hon hade en filt med sig.
Långsamt gick hon igenom skogen. Fåglarna sjöng lite diskret. Blommor hade börjat växa lite här och var.
Helt okej. Men hon hade aldrig förstått tjusningen med dem. Då tyckte hon om träd mer. De är större och
dör inte lika lätt. Hon kom fram till bäcken. Bäcken där hon hade så många fina minnen. Nästan alldeles för bra
minnen. Hon satte sig ner på filten och tände en ciggarett. Solen var påväg ner och några strålar träffade henne
rätt i ögonen. De hade vist letat sig in mellan grenarna på träden. Träden. TRÄDEN! Gud vad hon älskade träden.
Hon kollade framför sig och såg det finaste trädet hon hade sett i hela sitt liv. Det glittrade och barken licksom
rörde sig vackert. Nästan som vågor. Hon var bara tvugen att krama det. Herregud, hon skulle bli galen om hon
inte fick krama den. Hon hoppade över bäcken med ciggen i högsta hugg och slog armarna kring trädet.
Galet var mysigt det var, hon gned kinden mot stammen och kände hur trädet njöt.
Hon blundade och berättade alla sina kärleksförklaringar mot trädet. För utom honom, ja det var en kille, utan honom
kunde hon ju inte andas. Då kunde hon ju inte annat än att älska.

Efter en stund öppnade hon ögonen och tittade sig omkring. Solen var nästan ända nere och allt såg så vackert ut. Mossan glittrade i lila, alla små svampar som nu tydligen fanns över hela marken hade alla regnbågens färger.
Hon satte sig på filen och lutade sig bakåt. Helt plötsligt började hon skratta hystersikt. Det var som om någon
hade skjutit henne med en glädjepil. Hennes hjärta var för litet. All kärlek kunde omöjligt få plats! Hon var tvungen att
skratta ut det. Så det gjorde hon. Hon skrattade och rökte och skrattade och rökte. Tog en klunk vatten från bäcken och åt en kantarell som sjöng vackert samtidigt som hon åt på det. Kantarellen älskade att vara i hennes mun och hon älskade att äta den. Nu kommer de att vara tillsammans föralltid.

Solen var nere nu och för första gången på en halvtimme satt hon lungt och stilla och bara tittade omkring sig.
Det kittlade till på handen och hon fick syn på en stor stor spindel som sakta kröp upp för handryggen.
Kärleken ersattes med panik och hon skrek rakt ut. Dödens skrik skulle någon sökert beskrivit det med om
någon hade hört det. Ett ångestskrik utan dess like. Ett skrik som gjorde att det ekade i skogen och de stora fåglarna flög från sina grenar för att leta upp ett tystare ställe att spendera natten.

Hon började springa, men svamparna på marken var borta och det var spindlar överallt. mossan förmultnade framför hennes ögon och helt plötsligt kom det en osynlig grop. Hon ramlade och glömde ta i med händerna. Hon vågade inte röra någnting. Hon tyckte att kaninerna skrattade och spindlarna började samlas i en ring runt henne.
Panikskratt. Ångestskratt. Hon ville hitta kärleken igen.
Det var blött på hennes kind. Hon smekte sin kind och upptäckte blod. Hon hade ett jack i huvudet. Ett hål rätt in.
Panik. Vad ska hon göra. Hon rev av löv från en buske. Stoppade hela munnen full.
Logiskt tänkande. Det gäller att tänka logiskt i sånahär situationer. Det hade säkert mamma sagt om hon var där
och sett dödsgapet på  kinden som gick ända in i munnen. Munnen full med blad som skulle göra att hålet syntes mindre.

Träden stog nu så tätt att hon inte kom någonstans. En ugglade hoade. Och hon mindes när hon kalldes hora
i skolan. Hon började gråta när hon kom på att hon glömt filten. Hon vågade inte vända om och hämta den igen.
Det gick inte. Den var säkert ändå inte kvar. Kaninerna har säkert tagit den och gjort ett bo.
Hon kom och tänka på honom. Han som för bara några timmar sen hade smekt hennes kind. Hans lila
glittriga bark som viskade tyst i hennes öra att hon var fin och att allt var bra.
Lite kärlek fyllde hennes ångest och allt blev tyst.

Vid gryningen vaknade hon på filen vid bäcken. Nu var allt bra igen.
Hon gick hem och drack kaffe.
Utan varken hål på kinden eller borttappad filt.

typ hur konstig som helst




Jag har så svårt med människor som strävar efter att vara annorluna och konstiga. Folk som varje dag gör saker bara för att de ska sticka ut eller inte vara som alla andra. "Idag ska jag ha på mig två olika skor och ha på mig missanpassande kläder bara för att då är jag inte som alla andra." Jag har så svårt med sånt.
Om man är annorlunda/konstig behöver man inte anstränga sig. Jag vet många människor som är sjukt konstiga och de vet inte ens om de. Så konstiga är dem! Och sen vet jag de människor som anstränger sig och gör saker som fula tatueringar och piercingar mitt i pannan (typ) bara för att de ska ses på som konstiga. Men egentligen är de hur normala och tråkiga som helst, som en Svensson typ.

Jag tror att det jag vill komma fram med i texten är att man inte ska anstränga sig så jävla mycket för att sticka ut. För antagligen gör du redan det. lek inte att du är så jävla speciell. För antaligen är du redan det. Och sist men inte minst. Var dig själv. För antaligen är ingen annan redan som du.


-

Ibland kommer jag på mig själv att önska att andra folk
var olyckliga. Att jag blir ledsen när andra blir lyckliga.

Det känns som om jag aldrig kommer att kunna känna likadant.




fuck


Vet ni vad jag hatar?

När man säger till en person att de ska ringa en när den har vaknat eller kanske när den har kommit hem eller liknande.
Men istället så slänger personen iväg ett sms typ. "Hej godmorgon", eller något liknanade. Whats up with that?
Hur jobbigt är det att ringa? Är det inte jobbigare att skriva ett medelande på sin touch-mobil? (de flesta har ju det nu för tiden jävla nymodidheter som är livsfarliga när man är full). Eller är man glömsk och inte kommer ihåg att man lovat den andra personen att ringa? Borde man i så fall inte komma ihåg att man skulle ringa dem medans man skriver smset?
Jag tycker om att prata i telefon, sms känns inte på riktigt. T.ex min pojkvän. Han kan jag smsa med i prinicp en hel dag. Inte exakt hela tiden men så att man vet vad den andra gör och mår blablabla. Och han känner inte något behov alls att prata med mig telefon. Utan tycker att det räcker med att smsa.
Hallå, är min röst så jobbig att han helst är utan den när vi inte umgås? Jag börjar fan tro det altså. Jag vill höra hans röst för att jag älskar hans röst och jag blir lugn av det och då vet jag att han finns. Ett sms, ja det kan vem som helst skicka.
Någon som håller med mig eller är jag helt ute och cyklar?

Påtal om cyklar, nu ska jag ut och jogga. Jävligt flitigt.


Jag hatar kyla också.

.

Det finns något fint med spontanitet. Något jag själv är dålig på men som jag försöker få in i min vardag. I alla fall då och då. Det är något med känslan att bli överväldigad som gör mig glad. Det är något med att överraska någon annan. Att göra något som personen eller jag själv inte hade någon aning om. Jag vet inte vad det är med mig.



Jag känner mig ledsen. Missuppfattad. Äcklig. Ful. Jag känner att jag inte orkar bara. Jag känner inte att detta är något för mig. Jag vet inte vad jag ska göra. Väntar på saker som jag vet aldrig kommer att hända men som jag verkligen vill. Ett samtal. Ett litet litet sms. Ett livstecken. Nu väntar jag bara på en tår. Det vet jag nog kommer att krypa sig ut. Jag känner hur någon trampar runt i bröstet. Hur hjärtat dunkar.




såhär på kvällskvisten

Tänkte jag dela med mig av lite saker som jag hatar.

1. Små glas
Hur värdelöst är det inte med små glas? Typ en klunk och sen måste man fylla
på glaset igen. Nä tacka vet jag stora rejäla glas!

2. När  ena hörluren rycks ut ur örat
AAAH! Så jävla frustrerande

3. När ena hörluren slutar fungera
Det börjar med att ljudet försvinner lite då och då. Men om man håller sladden
i en speciell vinkel så fungerar det. Sen när man minst anar det så slutar den
att fungera helt. Helst slutar den fungera när du ska åka långt (typ buss eller tåg) när
du vill ha musik som mest.


4. Människor som jag inte känner som rör mig
Jag vet inte, men jag kan störa mig så jävla mycket. Precis som om de
"smittar" mig med sina baciller. Typ folk sätter sig bredvid mig på bussen och deras
lår nuddar mitt. Eller om man håller i stång (heter det så?) på bussen och någon råkar
sätta sin hand på min. Jag mår nästan lite dåligt psykiskt då..


5. Mesigt snälla människor

Eller folk som inte kan säga ifrån. Jag hade aldrig kunnat ha en mesigt snäll vän som inte
kan säga ifrån eller som är rädd för allt och alla. Blä nej tack säger jag.



Nu ska jag sova. Hoppas att informationen var givande!


att sakna

att sakna någon så mycket att även om man träffar personen
saknar man dem fortfarande. Det är som om tiden inte är tillräcklig.


Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0